Vanja Schelin Blogg

Jag blir ofta road över hur en del väljer att lägga upp saker på sina hemsidor. De vill symbolisera en sak men uttrycker en helt annan, förmodligen omedvetet. Givetvis finns det ju fördelar med att ha komplicerat okomplicerade hemsidor. De kan ju bli ett samtalsämne och på så sätt sprida sig själva.

Vissa hemsidor förstår man inte alls.

För ett tag sedan bestämde jag mig för att sluta säga sådant som jag egentligen inte menar eller saker som förväntas av mig. Jag har t.ex slutat att hälsa till alla möjliga och omöjliga personer när jag pratar med någon gemensam bekant. Det kan låta hårt men jag vill verkligen inte åka snålskjuts på någon annans hälsning när jag lika gärna kan ringa upp själv och fråga hur personen mår. Och jag har slutat säga “vi måste ses snart!” och sen bara låta tiden gå utan att bestämma ett datum. Nu hör jag istället av mig när jag vill och kan ses. I grund och botten handlar det här om min egen inställning till att ta ansvar för vad jag säger och hur jag vill bli uppfattad och bemött. Om jag bara häver ur mig saker i förbifarten, hur ska jag då kunna förvänta mig att folk vet var de har mig och vad jag menar?

Jag byter också ut ord som har en negativ innebörd för mig. Alla måsten har blivit vad jag vill/behöver,  mina problem har blivit mina utmaningar och för att få mer kontakt med det som rör mig själv så vill jag sluta använda ordet “man” och istället säga “jag” när jag pratar om mig själv. Det är svårt att ändra ett språkmönster men intressant hur mycket det har påverkat mig att ändra några väl valda ord.

Det här har fått mig att tänka annorlunda i många lägen. Genom att tänka mer positivt så kan jag påverka situationer på ett helt annat sätt. På vägen har det dykt upp små observationer gällande hur folk i min omgivning använder sitt språk. De flesta pratar helst i “man”-form och använder ofta utfyllnadsord för att döva tystnaden mellan två personer som kanske inte känner varann så bra. Tunnelbanan är (som vanligt) ett ypperligt ställe för den här typen av konversation. Där den ena säger “ja” på inandning och den andra verkar vara i sin egen pessimistiska värld. Intressant!

Jag har aldrig följt teveserien Glamour men idag råkade jag hamna i ett av alla dessa avsnitt när jag åt lunch (jag kan inte äta utan att titta på teve) och 10 minuter hann fortlöpa innan jag bytte kanal.

Enda anledningen till att jag fastnade var att jag uppmärksammade ett fenomen - den dramatiska avslutningskramen i slutet av en scen.

Jag har visserligen tänkt på att det här förekommer ganska ofta i teveserier men inte att det är så komprimerat som det är i Glamour. Där händer det i slutet på varje scen (med eller utan kram). Vad är det egentligen med alla dessa avsked, försoningar, möten och bara-i-all-välmenings-kramar? Alla avslutas ju på samma sätt! Dvs såhär:

Någon får en (till synes) välmenande kram. Och så närbild på en stirrig blick. Tänk om jag skulle göra så när jag kramar någon? Ja det ska jag nog börja med nu när jag tänker efter! Vilken dramatik!!!!

Det här har legat och grott i min karusellhjärna sedan 1992 när jag jobbade på ett ställe som hade en liten administrativ avdelning = 1 person. Denne administrativa man var snäll men väldigt speciell och kom ständigt med nya fiffiga idéer på hur arbetet skulle effektiviseras. En av lösningarna för att kunna göra fler saker samtigt var att fästa telefonluren mot örat med en gummisnodd runt huvet. För att undvika upptagetton så skulle klykan på telefonen (av äldre modell) smidigt tyngas ner av ett stort suddigum, som lätt kunde sprättas iväg med en beredd hand.

Det här var ju givetvis bara spekulationer. Men en dag när jag gled förbi hans lilla krypin såg jag att han verkligen hade försökt. Extra spännande blev det eftersom jag bara såg en skymt av detta då hans dörr var lätt tillskjuten, som för att dölja hans lilla experiment:

Nu var det länge sen jag hade en sån där sjuk syn som jag kan få ibland. Annat har uppfyllt min karusellhjärna och då har de sjuka synerna tyvärr fått stryka på foten (vad är det för ett märkligt uttryck egentligen). Men i morse när min duktiga dator gjorde en windows update fick jag plötsligt 2 alternativ:

Starta om nu

eller

Skjut upp mig

… Skjut upp mig?

“I love deadlines. I like the whooshing sound they make as they fly by.”

Douglas Adams

I vårt hus bor det mest barnfamiljer, några pensionärer, unga par och studerande (av vad jag kan döma). Därav utbudet av mindre dyrbara bilar alternativt familjebilar med takräcken här utanför på gatan. Så därför blev jag minst sagt lite förvånad när jag för några dagar sedan fick syn på den värstingbil som stod parkerad utanför porten - en sån där svart blank sak med måsvingedörrar och utblås för motorvärme (eller nåt sånt där motorsportsligt och fräsigt). Bilens takhöjd nådde mig bara till midjan (och jag är inte lång).

Upplevelsen i sig skapade en hel del tankar i en karusellhjärna som min. Men ännu mera tankar började snurra när jag såg ägaren till denna exklusiva sportbil komma ut ur porten. Han svepte förbi mig (jag fanns inte i hans värld) och lämnade en stank av frän herrparfym efter sig (som jag sedan kunde följa in i porten, ända upp till våning 3).

Det roliga var väl egentligen inte allt det här. Utan att han hade dragit upp kavajärmarna.