Vanja Schelin Blogg

TV4 har en sommarvikarie som lite stapplande fick presentera vädret i helgen. Det gick bra ända tills hon av någon anledning beslöt sig för att dölja sin identitet bakom klockan uppe i högra hörnet.

När man väntar på kommunala färdmedel görs det sällan i tyst miljö. Tvärtom. Det bullras och skramlas, visslar och viner, brölar och ekar. Mitt i allt oväsen kan det ibland dyka upp ljud som påminner om andra. Ljud som inte förväntas i det rådande sammanhanget och som alltså snabbt avfärdas eftersom det ju inte kan stämma att det t.ex kommer en häst klopprandes på perrongen (resväska på hjul som dras över skarvar i golvet/gatan).

I förrgår hörde jag ett sådant ljud. Jag avfärdade det nästan direkt utan att vända mig om. När ljudet närmade sig för att slutligen passera mig kunde jag bara konstatera att det inte alls var en tung väska med skramligt bjällerinnehåll som drogs på ojämt runda hjul. Det var en tamburin.

Ett konstigt pris går till den person som kan lista ut vem det är som har fastnat i maskinen på bilden.

Med förhoppningar om en innehållsrik och någorlunda trevlig helg!

Igår var jag på NORDEA för att fixa med en utbetalning som jag hade fått. Jag tänkte samtidigt passa på att anmäla automatisk överföring av fortsatta liknande utbetalningar till Swedbank som är min bank.

När jag klev in på banken var det kö. Jättelång kö. Klockan var strax efter halv fyra så jag antar att alla människor känner till att bankerna stänger fyra nuförtiden. (Själv blev jag glatt överraskad för jag gick dit i tron att de nog stängde tre. Banker har alltid stängt tre. Urdumt, urfånigt och konstigt. Men som sagt, nu hade de tydligen öppet till fyra.) Hur som helst. Jag tog en nummerlapp och trängde in mig bakom en skylt vid en mystisk dörr med en tom namnskylt på. De flesta verkade ganska lugna över stressen som pågick bakom disk - fyra personer hjälptes åt att försöka bemöta alla tvåhundratjugoåtta kunder som behövde hjälp denna eftermiddag. När jag hade setat och flytit iväg (eller heter det flutit?) i tankarna en stund så väcktes jag abrupt upp av en 22-årings strax-före-mörk-kvinno-röst som (lite för snabbt) frågade mig:

Vad ska du göra?

Jag kikade upp på den unga kassörskan som hade hävt sig ut över disken och svarade smått förbryllad att jag tänkte lämna in den här (viftar med mitt utbetalningskort) och samtidigt passa på att… (här blir jag avbruten)

Du kan ju gå till din egen bank. Här kostar det 75 kr att lösa ut den.

Jag fick fram att jag inte skulle lösa ut den utan att jag hade blivit hänvisad av Nordea att komma in och be att få utbetalningar av den här sorten överförda till min egen bank. Då avbröt hon mig igen och sa att det kunde man göra (riv) och rev av hänvisningen som satt ihop med utbetalningen.

Men (stammade jag fram) det är ju kö? (Arga blickar från tvåhundratjugoåtta andra kunder)

Ja, JAG vet inte, svarar den något underliga kassörskan medan hon blickar ut över folkhavet som nästan har bildat en mur kring oss nu. Men jag kan ta den här nu. Seså. Gå till din egen bank nu.

Är det klart? Frågar jag förvånat.

Ja, du kan gå nu.

Lägger du in mitt kontonr och allt?

Ja, du kan gå nu.

(här fortsätter mina till synes korkade frågor en stund eftersom jag befann mig i chock)

När jag går ut från Nordea känns det som om jag har varit med om något jättekonstigt. Jag är osäker på ifall det var service eller bara omogen stress från en kassörska som ville gå hem prick fyra. Efter en stund bestämmer jag mig för att det nog är en kombination av de båda - en stressad kassörska som övar på att hjälpa en trött kund som inte förstår att hon blir bemött med god serviceanda.

Jag lommar hem. På vägen kliver jag in på ett gym. Jag kommer fram till att jag ska börja styrketräna så jag blir stor som ett hus. Jag tänker mig att jag ska se likadan ut som valnötspåsarna där inne. Det blir bra.

På kvällen skriver jag in dygnets upplevelser i min dagbok. Där i står med röda bokstäver GLÖM INTE och så en pil till en märklig skiss på insidan av dagbokens pärm som jag hade glömt.

Mitt under frukoststunden idag slog det mig att jag hade en jättemärklig dröm inatt. Jag drömde om Zlatan Ibrohimovic, fast inte som fotbollspelare utan som tandlös! Sådär så att överläppen liksom sjunker in i munnen. Undra vad jag går runt och tänker på om dagarna eftersom jag drömmer så skumt???

Och min spontana tolkning av Andreas Barås är att detta är en smått galen sing-and-dance-man med eller utan danspartner som gärna är filmstjärnan i sin egen vardag! Andreas tycker att nyblivna småbarnsföräldrar skränar för mycket, har meter-långa sms-konversationer med Henka om saker av vikt och älskar den svarta humorn hos Black Adder men tycker att Hälge är ganska blek…

Ibland strör Andreas Corn Flakes omkring sig.

Vad kul! Jag fick önskemål från Andreas borta i Nordbaren. Nämligen att försöka göra tecknat folk av dessa herrar. Efter viss research bland bilder och inlägg så bestämde jag mig för att göra en person i taget. (Vid närmare eftertanke så hade jag nog inte kunnat göra på annat vis.)

Varsågod, här är min tolkning av Henka - en snäll kille med ett vådligt intresse för mystiska trycktröjor och veckodagsmössor. Henka och hans vänner ses ofta göra det s.k V-TECKNET, som en slags frigörelsebedrift. Här nedan har Henka efter mycket om och men lyckats finta bort tyngdlagen med sina flinka fingrar.

Ett gammalt inslag med Ingegerd Sundell som jag fortfarande tycker är lika roligt.