Vanja Schelin Blogg

Jag gick igenom en gammal hårddisk och hittade några teckningar som jag gjorde för en sisådär 13-14 år sen. Det känns väldigt avlägset. Ta t.ex den här bilden nedan. Den är ritad i paint. Underbar, eller hur? Den föreställer givetvis mig själv i egen halvhög person, ritad under en av alla mina förkyldningsperioder. Jag är alltid så himla vacker då.

Och sen har vi den här. Tagen direkt ur verkligheten. Jag skulle följa med som smakråd när en kollega på mitt dåvarande jobb skulle köpa kläder. Men det blev inte riktigt som han hade tänkt sig av någon anledning.
(Texten syns lite dåligt men det står: “Näe, usch vad trångt skjortan sitter. Och brallerna är ju för korta, skum färg också. Jag ser ju inte klok ut. - Skitsnyggt.”)

Och här är en scannad bild från ett av mina allra första tidningsjobb! Det är tidningen Nordvästra Sjukvårdsområdet, där jag illustrerade artiklar om allehanda bra-att-tänka-på-grejer. Den här bilden kommer jag ihåg att jag massproducerade till halva avdelningen och gav bort i julklapp. “Bajsa i frid” tror jag att jag kallade den. Tjusig va?

Kortet är taget för länge sen. Det var en sån där varm sommar när det nästan inte regnade. Gräset var tätare och träden kändes jättelånga. Solstolarna lämnade ett rutmönster i rumpan och man klämde sig alltid när man skulle kliva upp. Jag hittade en mystisk bomb på bryggan och provade att äta papper.

En hel del har förändrats men mycket är sig ändå likt. Gissa vem som är jag?

Det rätta svaret på frågan nedan är givetvis - jag själv. Men tack för komplimanger med förslagen om DiLeva, Hanna Zetterberg, modern häxa och självaste FASTAN! Mitt konstiga pris har gått iväg till er allihopa, så håll utkik efter en person med ranglig gångstil, han gick iväg igår och borde komma fram idag.

Fotot ovan är taget 1975. Redan då var papper ett roligt ting för sysselsättning. Och den där borden med de lustiga gubbarna och gunghästen bakom mig (som skärpan f.ö är fäst på) minns jag faktiskt, den var i sånt där styvt tuggvänligt tyg.

Den här bilden togs under Västerbron en ruggig dag i oktober för tolv år sen. När vi hade fotat klart upptäcktes att vårt andra stativ hade blåst iväg och fick hämtas ett tjugotal meter bort. Jag stukade foten när jag ramlade över en stenjävel. Men bilden blev fin tycker jag.

Jag och min första bästa kompis Ronnie år 1979 ungefär. Ronnie hade sånna där glasögon med sudd på ena glaset för att han inte skulle skela. Jag skelade också och opererades för det. Vad läskigt nu när jag tänker på att nån har grävt i mitt öga. Och vad skumt med två skelande snorungar på 70-talet.

Och här är jag ljudansvarig under inspelningen av kalkonrullen Jävla Älskade Barbro år 2004. Det är nåt latjo med min gloria men jag kan inte riktigt komma på vad det är.

Och nu - kaffe.

Jaha. Då var det dags för en spelanalys. Jag som aldrig spelar. Eftersom jag inte äger några egna trevliga, tänkbara spel så fick jag låna ett.

”Bygg hus med Mulle Meck”.

Jo jag tackar. Bara titeln. Jag hade ju sett framför mig hur jag skulle analysera nåt superhäftigt spel, nåt med ett namn som ”Starfighters troupers fenix tjafs” eller något i den stilen. Men man tager vad man haver. Så jag drog ut på det hela jättelänge. Ända fram till dagen före inlämning. Men då tog jag mig i kragen och bullade upp framför datorn för nu skulle det spelas. Å vad kul det skulle bli.

Inledningen såg ju trevligt inbjudande ut i alla fall. Musik. Levande böcker presenterar… En bild på en Meck i hatt. På bilden är han i full färd med att snickra ett hus. Och så kan man klicka på en lådsymbol för att hämta byggdelar till huset från Internet. Onlineregistrering. Eller om man ville gå till Levande Böckers hemsida. Jag klickar på bilden.

Jag blir varmt välkomnad av Mulle Meck i egen hög person. I introduktionen visas en liten film. Det blåser och regnar. En gubbe i bil kommer åkandes på en liten väg. Det visar sig vara Mulle Meck. Han presenterar sig själv och hunden bredvid och berättar att han har byggt både bil och båt för att se sig om i världen men att det alltid är skönt att komma hem igen. I filmen visas hur solen bryter igenom och det blir soligt när bilen kommer hem till Mulles hus som ligger i drivor. Förskräckligt! Det hemska ovädret har förstört allting! Men ingenting verkar omöjligt för vår kära Mulle Meck! Han tycker att det ska bli riktigt kul att få bygga ett nytt hus! I drivorna hittar han en liten notis som ser väldigt gammal ut. Där står det om någon Stella Stjärnströssel som hälsas välkommen hem. Stella är tydligen släkt med Mulle får man veta. Det hela verkar mycket mystiskt.

Nu kommer man till Mulles tomt med en grund som man ska bygga på. På väster sida och i underkant finns utdragsflikar. Mulle berättar vad som finns under flikarna; olika tak, rum, vägg och golvmaterial. En in och utsymbol när man ska möblera inomhus, en kofot om man vill riva det man byggt, en symbol om man vill ta bort något på huset och så en knapp så man kan gå upp på andra våningen. Man kan bygga två våningar får jag veta.

Jag börjar klicka runt. Varje gång jag för musen över de olika flikarna berättar Mulle vad det är för något. Praktiskt, för det hade jag glömt. Man drar tydligen de olika grejerna till grunden. Börjar med rum då. Hoppsan. Den hamnade snett. Får ta bort det. Ett nytt rum. Och så golv. Väggar. Mulle hummar och kommenterar allt jag gör; ”Snyggt!” Eller ”Jaha? Ska det vara så?” Jag bygger vidare. Händer det inget mer?

Precis när jag nästan ger upp och tror att jag har spelat klart spelet ringer det hos Mulle Meck. Genom högtalartelefonen hörs en röst med amerikansk brytning. Han säger att det har regnat så mycket att det har blivit översvämning på hans tidningsredaktion och undrar om Mulle kan komma dit och hjälpa honom. Vad gör jag nu då?

Aha! Dörren till ett garage bredvid öppnas när man för musen över den! Jag klickar och kommer in i ett garage med en massa hyllsektioner. Jag får instruktioner om att här kan man hämta och lämna grejer som man får eller vill bygga med. ”Det är bara att sätta igång!” Jaha… Jag klickar runt lite i garaget och råkar klicka på en ritning som hänger på väggen. Då startas en film där Mulle Meck visar och beskriver allt om hur man bygger ett hus från grund till el och vattenledningar. Allt känns väldigt pedagogiskt och Mulle berättar vad allting heter. Sen provar jag att klicka på de olika hyllsektionerna. Där inne på hyllorna ligger en massa olika grejer, tvättmaskiner, sängar, blommor, fotografier, bokhyllor. Allt i en salig röra. Jag provar att dra ut en tvättmaskin. Den läggs på golvet i garaget och Mulle säger ”Packa flaket på bilen!” Så jag packar en massa saker på flaket på bilen tills Mulle säger åt mej att ”Nu är det fullt hörru!” Jaha så hur kommer jag ut med bilen då? Jo jag klickar ju naturligtvis på DEN ANDRA dörren! Jag börjar haja det här spelet nu.

Jag kommer ut. Mulle säger att ”man kanske skulle ta sig en sväng ner till båten?” Jag utgår ifrån att man kommer dit genom att klicka på en liten blå vägvisare med en båt på. Mycket riktigt. Jag tar mig en sväng ut i skärgården. Nu ser man allting uppifrån. I nederkant finns en karta, ett roder och lite knappar och reglage. Genom att hålla musknappen nere gasar man runt på vattnet. Jag gasar givetvis länge och högt. Och en pil talar om åt vilket håll man är påväg. Lite vinglig av nybörjaryran far jag iväg bland kobbar och skär och går på grund. ”Oj då!” påminner Mulle. Sen upptäcker jag att man kan åka till grannarna som bor runt i kring. Varje gång man kan gå iland kastar Mulle ankar och så visas en liten film om vem som bor där. Jag åker längre och längre ut på havet. Till slut säger Mulle att ”nä, nu åker vi inte längre idag”. Återigen mycket pedagogiskt. Och för att slippa leta sig hela vägen tillbaka kan man klicka på en låda som dras ut. I den finns en knapp där det står ”åka hem” och en annan där det står ”avsluta spelet”. I lådan ligger också den där mystiska notisen om Mulles släkting Stella Stjärnströssel. Vad nu den gör där. Det blir jag väl varse om. Jag har inte tröttnat riktigt än så jag väljer bort “avsluta” och klickar istället på ”åka hem”. Vips är Mulle hemma vid huset igen.

Vid dörröppningen står en av grannarna. Han berättar att han ska åka utomlands. Mulle påminner honom om att skicka vykort. Vad gör man nu då? Jag går in i garaget igen och ut på tomten. Där står mitt halvfärdiga hus. Jag fortsätter väl att bygga på det då. Ett tak…

Då ringer telefonen. Nu är det den där gubben med amerikanska brytningen igen. Han vill fortfarande ha hjälp med översvämningen. Men hur kommer jag dit då? Då slår det mig att ute vid bilen fanns även en väg som man kunde klicka på. Jag går dit. Mycket riktigt. Bilen startar och nu visas allting uppifrån igen. Samma struktur som när jag åkte båt, en karta, några rattar och spakar. Jag klickar på kartan och får upp en vy där jag kan se var alla grannar bor. Mulle förklarar vilka de är. En av grannarna heter Sam och jobbar på tidningen, det måste vara han som har översvämning. Jag åker dit.

Sam sitter mycket riktigt i en översvämning och jobbar för fullt med sin tidning. Mulle kikar in och säger att han nog behöver en pump för att kunna få undan vattnet. ”Det har jag nog hemma i garaget!” Han visar notisen med Stella Stjärnströssel för Sam som också bekräftar mystiken över det hela genom att visa att han har hittat ett gammalt negativ också. Vad är det för skumt med henne egentligen? Man blir faktiskt nyfiken.

Jag klickar på hem-knappen i lådan (som finns med hela tiden när man far runt) och går in i garaget. Där finns ingen pump! Hm. Jag tar en ny sväng med bilen och hamnar hos en annan granne. Dom är jätteglada för att Mulle dyker upp för dom behöver nämligen hjälp med att lägga golv i sin restaurang. Hm. Samma princip som husbygget hemma, plättlätt! Jag plattsätter hela restaurangen och passar också på att möblera med bar, stolar och bord.

Som tack för hjälpen får jag – en pump! Aha! Jag börjar förstå principen i det här spelet nu. Nu åker jag tillbaka till översvämningen och lyckas pumpa undan vattnet.

Och såhär håller jag på. I sex timmar. Åker runt bland folk och hjälper dom med diverse byggproblem. Som tack får jag ibland något i utbyte som jag kan använda till husbygget eller som ledtråd till jakten på Stella Stjärnströssel. Lite då och då dyker det upp vykort från Marshall R. Ratz, grannen som åker jorden runt. Ibland skickar han paket med byggmaterial eller saker som är typiska för andra länder.

Jag var tvungen att sluta spela eftersom jag började se dubbelt vid fyratiden på morgonen. Men jag är helt övertygad om att en massa glada kids kommer att spela BYGG HUS MED MULLE MECK i framtiden. Kanske jag själv också. Men bara kanske. Även om namnet på spelet känns lite 6-årsgräns (vilket det faktiskt står på fodralet nu när jag tittar efter). Om inte annat för att få reda på vem Stella Stjärnströssel är och varför allt känns så himla mystiskt kring henne. Där kan man nog säga att drivkraften ligger, man vill ju veta hur det går.

Annars är det ett himla flängande och farande, med bil och båt runt till grannar och vänner som vill ha hjälp med allt möjligt. Till synes utan slut!

Bakgrunderna till spelet är noggrant gjorda i akvarell vilket ger en behaglig ”söndags-sago-stunds-känsla” om du förstår vad jag menar. Lite som Boktipset. Figurerna har roliga namn och karaktärsdrag. Vad sägs om Malkolm Mjölnare som är halvdöv? Erik von Ersson som är jättejuppi med mobiltelefon och gigantiska byggprojekt? Och Marja Mört som är marinbiolog och bor under vattnet. Och vem är egentligen Svarte Sven ute till havs? Jag skrattar lite för mig själv när Mulle Meck ska hjälpa Erik von Ersson med en flott byggnad som han inte klarar av att bygga själv. Under hela bygget hörs konversationen mellan Erik och Mulle där de diskuterar olika vinklar och Eriks stockholmsdialekt gör honom till en rolig överklasstyp. En riktig östermalmare. Det måste ha varit kul att läsa in hans röst tänker jag mig.

Så här spontant så tror jag att man nog bör vara närmare tjugo för att klara av spelet. Nej, skämt åsido. Men 6 år är nog lite för lite. Jag har visserligen ingen erfarenhet av hur mycket barn är kapabla till i den åldern, men något säger mig att spelet kanske är lite för svårt för dessa små illbattingar. Men jag kan ju såklart ha fel. Sånt har hänt förut.

Summan av kardemumman som man brukar säga, är att jag trots mitt motstånd, faktiskt fastnade i spelet och till sist tyckte det var rätt så kul. Och det beror nog inte bara på att jag är så barnslig. Tror jag.

Analyserat av Vanja Schelin
första oktober tjugohundrafyra

Knut gör ett inlägg om vad man pysslar med uppe i Nybohov.

1954

(klicka på länken ovan, det är möjligt att du behöver spara ner den först för att kunna lyssna på den)