Usch vad vi skräpar ner. Speciellt utanför kiosker och vid snabbmatkedjor. Nu vill Trafikverket i Malmö få alla hungriga bilister (och andra trafikanter) att slänga soporna i papperskorgar istället för på gatan. Stora planscher kommer att sättas upp runtom i Malmö och även tryckas på tablettaskar. Du kanske får syn på någon av bilderna ifall du har vägarna förbi!
Visste du t.ex att…
Inför hotet om återinförd förmögenhetsskatt vill vi kontra med oförmögenhetsskatt. Det är ungefär samma sak som jobbavdraget, men vi har mod nog att tala klarspråk - är du oförmögen att hitta/få/utföra ett jobb ska du självklart straffas för det också. I själva verket bör alla som är oförmögna att förhandla till sig/ärva/stjäla ihop minst en miljon betala oförmögenhetsskatt.
Johanna Rovira, sid 65 Kollega
Idag fikade jag med en kär gammal vän i fem timmar så vi hann prata om en hel del, bl.a varför händelserna i vardagen kan bli så himla roliga (kanske roligare än de i själva verket är). Jag blev påmind om en iakttagelse som jag faktiskt fortfarande inte blir riktigt klok på. Händelsen blev till ett inlägg på min dåvarande blogg som jag kände mig tvungen att leta fram igen. Var det såhär det gick till, eller var allt bara min egen sanning? Hade jag hittat på alltihop?
“… jag skulle vilja berätta om en annorlunda händelse här om dagen. Jag skulle precis gå hemifrån och stod och låste dörren när hissen susade förbi. Vilket inte alls är ovanligt i ett hus med hiss. Det var bara en sak - i det lilla fönstret (som alltid är avlångt och fyrkantigt på en hiss, varför är det så? Hur kommer det sig att hissfönster aldrig är runda?) syntes undersidan av en skosula.
Låt mig få illustrera händelsen:
Allt gick väldigt fort, det hela var över på några sekunder eftersom hissen bara passerade min våning. Men under dessa sekunder (och även nu) bildades en möjlig sanning i mitt huvud kring denna mystiska sko. För hur står en person som åker hiss på det viset?
Låt mig få illustrera vad jag tror:
Eller?”
Hur funkar det egentligen där inne? Hur kan maten man äter plötsligt bli bajs? Alla svar och lite till finns i boken “Vad händer (och fötter) i kroppen?” (Vombat förlag) där jag har illustrerat kluriga texter av författaren Anna Severin.
Boken finns att köpa lite varstans, t.ex här:
Precis när jag trodde att 80-talets glasögonmode var glömt och begravet dyker det upp överallt, på allas näsor, helt ogenerat!
TV4 har en sommarvikarie som lite stapplande fick presentera vädret i helgen. Det gick bra ända tills hon av någon anledning beslöt sig för att dölja sin identitet bakom klockan uppe i högra hörnet.
Boken “Härifrån till Flen” av Ulf Lundkvist är verkligen en trevlig beskrivning av hur resan och tankarna går från den nyköpta biljetten på Stockholms Central, genom landskap och upplevlser ända fram till FLEN. Här - ett utdrag ur boken, där man på sid 40 och 41 kan se uppradade människor som kanske bodde i FLEN. “Tänk om de som levt där ute kunde dyka upp och berätta.”
Ja tänk.
I senaste numret av Kollega, (sida 65) tipsar Johanna Rovira bl.a om mindre bra klädval på kontoret. Jag fick tillfälle att flika in en hårig detalj som jag tycker är lite rolig och som faktiskt är sann!
Jag var ute och luftade mig igår och fick en fin kommentar mitt under promenaden.
“Du har börjat gå som en gubbe”
Tips på hur du överlever på din futtiga lön
Börja tillbe den omättlige guden Mammon. Genom att offra en och annan get eller vestalisk jungfru, kanske guden hörsammar dig och låter sin nåd vara med dig. Det vill säga välsignar dig med ett par rediga testiklar så du kan höja din lön med 18% rakt av.
/Johanna Rovira, Kollega
I morrn har boken Mera pest eller kolera premiär! Eller nej, så säger man ju inte. Man säger att den SLÄPPS, den KOMMER UT! Så säger man. Men vad ska man egentligen säga om innehållet? Det är ju så konstigt så man vet ju varken ut eller in. Ett par exempel:
Du MÅSTE välja mellan följande -
Att allt bajs du någonsin bajsat i hela livet kommer HEM till dig?
ELLER att allt bajs du någonsin bajsat i hela livet kommer till ditt JOBB?
Eller den här då. Du MÅSTE välja mellan följande -
Att allt du någonsin kommer att äta i resten av ditt liv måste mixas?
ELLER att alla pratar till dig som om du vore en treåring?
Ja jag vet inte. Vad ska man välja? Och måste man verkligen välja? Ja annars dör man ju… Om du vill ha lite mer fakta om den här konstiga boken så kan du kika på VAKNA med The Voice imorrn bitti kl 8.30 ELLER på TV4 nyhetsmorgon kl 9.45. Du MÅSTE välja (eller så kan du titta på båda)…
En av katterna sträcker sig från bordet för att klösa litegrann på stolsryggen, fastnar med klorna och åker med på en liten tur. Mycket roligt.
Jag tycker att Kjell är rolig. Därför stod jag i mörkret utanför hans ytterdörr om nätterna, krälade i buskarna utanför hans hus och bombarderade hans mailbox med fula gubbar för att göra honom upplyst om hur fint ett samarbete oss emellan skulle fungera. Och nu kommer resultatet! Se Kjells reklamfilm nedan:
Stafettpinnen - ett hoprullat PM - ska transporteras från hand till hand på ergonomiska kontorsstolar. För att hotta upp grenen har OS-kommittén i år lagt ut hinder som ska symbolisera obligatoriska friskvårdstimmar, sega möten och meningslös internutbildning.
Johanna Rovira, Unionens medlemstidning Kollega nr 1-2010
Nu på lördag, (13/2) sänds första avsnittet av Godare än glass! i Lattjo Lajban på TV4!
Tea Stjärne och hennes kompis Rabih Jaber lagar mat tillsammans. Tea är den som styr och ställer i köket och varje vecka väljer hon ut en person som hon tillägnar maträtten till. Det kan vara allt från kronprinsessan Victorias bröllopsfrukost till Peter Jihdes fredagsmys. Mina fula gubbar kommer att finnas med i alla 10 avsnitten så är du morgonpigg och gillar goda grejer så kan du knäppa på teven kl 8.15 
Innan jag går och lägger mig så tänkte jag berätta om hur lätt ett experiment kan urarta om inte portvakten är vaken so to speak. Jag satt här i aftonklänningen och rensade bland gamla mobilfoton och hittade en bild som togs i somras. (Vissa saker måste dokumenteras inför slutförvaringen i 4,5 miljarder år)
Men iallafall.
Det skulle grillas på mammas land. Hon har aldrig (vågat erkänna att hon inte) begripit sig på det här med grillning så därför lämnade hon med uppgiven gest över allt ansvar till mig och syrran. Inga problem. Vi är ju verkligen proffs på det här med grill å sånt. Grillspett är alltid poppis och så tzatziki álà hur-mycket-vitlök-som-helst, bakpotatis å en sjuhelsikes massa såser, röror och annat trefvligt som gärna slinker ner med en välkyld…
Eftersom jag är lite av ett självutnämnt bakproffs så erbjöd jag mig att göra efterrätten. Smördeg, nyplockade blåbär (från Norrtälje), jordgubbar (gamla? frågar man sig nu efter inlägget om de nyplockade blåbären från Norrtälje) och vaniljvisp utgjorde basen (och därmed hela efterrätten) och skulle grillas i charmiga foliepaket på (den som det visade sig i efterhand, för varma) eftervärmen. (Vad mycket som sägs inom parentes nu för tiden)
Jag såg verkligen fram emot att få briljera med min efterrätt och skulle smygkika lite i foliet (medan de andra pratade låtsasupptaget) men inget storslaget hade ännu inträffat så det var bara att knyta ihop igen. Ytterligare en stund senare tänkte jag att det måste vara färdigt, herregud, och öppnade en glugg i folien igen.
Och visst var knytena färdiga. Voilà, bon appetit! (eftertexter och dramatisk orgelmusik)
Gonatt!
Ibland får jag äran att illustrera folks vardag, vilket kan göra mig sugen på att testa lite andra sätt att rita. Såhär t.ex:
Och här hamnade bilden!
Och nu har vi en timme sportkrönika framför oss med alla godbitarna från idrottsåret som gått!
Dagens julpyssel! Kolla in min stiliga chaufför med jätteslips (som styr på vänster sida) och mig själv som taikon-vanja i dörröppningen. Ritningen hittade jag i boken VW camper cookbook och sen var det “bara” å sätta igång…
Jag tycker om när julen kommer. Jag bakar vörtbröd, gör julgodis, hänger upp mina jättefina afrikanska julstjärnor i fönstren och köper lite för dyra julklappar. Julen är viktig för mig. Den är som ett varmt täcke som det luktar lite glögg om. Russin har jag aldrig gillat men mandel går bra. Den behöver inte vara skållad. Karl-Bertil är ett måste.
Hoppas att du också får en majsig och välsignad* jul!
* … sa Karl-Bertils ömma moder och fick något religiöst i blicken, för den här sagan tilldrog sig på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.
Nu kommer boken att översättas till polska, danska och holländska!
Det finns luciatåg. Och så finns det luciatåg.
Uppdatering - Lucia är förbi, så också det hysteriska luciatåget. Nu visas istället den hysteriska tomten en period för den som är sugen på lite animation...
Sverige behöver ju fler enligt Svenskt Näringsliv. Psykopaterna är givna för chefsrollen. De med multipla personligheter blir gångbara småchefer (tack vare rabatten - ta tre, betala för en). De schizoida platsar på Svenskt Näringsliv då de inte lär bli förvirrade över hur man kan dissa lönekrav på 2,6 procent samtidigt som man själv tjänar 2600 procent mer än en vanlig löneslav.
/Johanna Rovira, Kollega
Kolla de andra fem fulingarna på sid 65 i Kollega…
Syrran var ute på galej och jag var barnvakt.
Jag såg huset så tydligt framför mig. Jag visste exakt hur det skulle bli.
Såhär nånting:
När min syrra kom hem dagen efter hade jag städat och diskat, skickat iväg systersonen till skolan och lämnat ett litet brev:
Hej syrran!
Det gick jättebra att vara barnvakt åt Jimmy igår. Men du vet pepparkakshuset som vi skulle göra, det står oglaserat i köket. Fram till dekoreringen gick allt ganska smidigt faktiskt. Ingen match att smälta socker och klistra ihop huset. Det blev t.o.m rakt. Men när jag hällde i florsockret med äggvitorna, (jag såg nämligen på teve att glasyren blir sådär hård och bra av äggvita) så upptäckte jag att det var en massa läskiga myror i florsockret så det fick jag slänga. Jimmy kom med den briljanta idén att låna av en granne. Bra idé! Efter att ha frågat runt ett tag så hittade vi en snäll tant som gav oss ett fullt paket. Jag vispade ihop nya äggvitor och öste i hela paketet med florsocker - vi hade ju ett helt HUS att dekorera. Det blev en väldigt stel glasyrdeg som jag snabbt insåg att jag var tvungen att spä ut. På teve hade de citron i… En APELSIN låg på diskbänken så den tog jag. Jimmy plockade stolt fram er eldrivna jos-press och visade (på ett mycket pedagogiskt vis) hur den funkade. Åå vad bra! Vi hällde i allt, apelsinjos är ju så gott. Jimmy vispar och vispar. Men, är det inte för löst nu? …Min f.d glasyrdeg såg nu ut som smällt glass! In med bunken i frysen. Under tiden drack vi upp saftglöggen som stod i kylen och åt upp alla lussebullar. Efter en halvtimme tog jag ut en lite mindre rinnig smet och började spritsa med min strut av bakpapper. Tyvärr såg det inte alls ut som i min vision och nonstopparna rann av. Efter 2 timmar har jag nu gett upp och i kylen står det en bunke som du kan blanda mer florsocker i om du vill glasera ett pepparkakshus…
/syster yster
(och glöm inte att köpa tillbaka ett paket florsocker till granntanten, hon som är lite småknubbig sådär. Du kanske vet vem hon är. Lundin tror jag hon hette.)
Uppdatering (men ej erkänt i brevet): En av favoritslevarna i plast brändes vid ett tillfälle fast i stekpannan så att den fick ett mystiskt titthål. Jag försökte byta ut sleven mot en liknande, som senare visade sig vara ett inte lika användbart salladsbestick.
Jag har precis blivit färdig med ett antal illustrationer till en ny bok. Den handlar om ledningsgrupper och dess metoder (eller o-metoder) i olika sammanhang. Chefsfolk och diverse undersåtar är roliga att rita.
I ett kapitel så är det den charmiga draken i receptionen som behöver lite frisk luft.
Förklaringen till varför höga chefer och VD:ar alltid är män är att ett superhemligt, uråldrigt sällskap (som bildades i syfte att mörka att Jesus var kvinna) har lyckats genmanipulera y-kromosomen så att det manliga egot har expanderat till den grad att det blockerar insikten om att kvinnor kan. (Johanna Rovira, tidningen Kollega)
Jag blir ofta road över hur en del väljer att lägga upp saker på sina hemsidor. De vill symbolisera en sak men uttrycker en helt annan, förmodligen omedvetet. Givetvis finns det ju fördelar med att ha komplicerat okomplicerade hemsidor. De kan ju bli ett samtalsämne och på så sätt sprida sig själva.
Vissa hemsidor förstår man inte alls.
… och då min vän, cirkulerar luften även upp igen! (Psst - det som redan torkat har behöver inte hänga kvar)
Snusförnuftiga torkskåpsgubbar i miljöprojekt åt Stockholms Stad som ska klistras fast på torkskåpen runt om på Stockholms förskolor och daghem nu i höst.
Vanja säger:
jo vet du vad som hände igår?
Hemliga vännen säger:
Näe
Vanja säger:
vi fick syn på att de hade en s.k “SPA-KVÄLL” i farsta simhall igår så vi anmälde oss till det
Hemliga vännen säger:
ok
Vanja säger:
och OOOOOOOOOOO vad jag såg fram emot att få lite massage (det stod “Ansiktsbehandling, hårinpackning, scrubmassage 350 kr”)
Hemliga vännen säger:
mmmmmmm
Vanja säger:
det skulle vara mellan 19 och 21 så 2 timmar kändes som ett skönt avbrott
Vanja säger:
när vi kom dit så var det 8 pensionärer (mellan 70 och döden) och så nån ung tjej och så vi
Vanja säger:
och det var bara 2 st instruktörer som höll i kvällen ( i mitt stilla sinne tänkte jag… hur… ska de två hinna massera…alla oss på bara 2 timmar??)….
Vanja säger:
det visade sig att vi skulle massera OSS SJÄLVA med nån kräm
Vanja säger:
så först satt vi och masserade fötterna (på rad) med en kräm och sen fick vi gå in i duschen (fanns bara 2 stycken så det blev lite kaos med alla tanterna) och smörja in oss med nån annan kräm och lera i håret
Vanja säger:
alla sprang på varann hela tiden
Vanja säger:
sen satte vi oss i bastun och då kom instruktörerna in med ansiktsmaskerna som dom smetade på oss i tur och ordning (under lite knögel och trängsel eftersom alla höll på o masserade varann samtidigt)
Vanja säger:
sen var det FRUKTSTUND
Hemliga vännen säger:
det är sådant som kallas “low budget”
Vanja säger:
verkligen
Hemliga vännen säger:
ha,ha,ha
Vanja säger:
sen fick vi nån slags hudkrämsspray (som dom gick runt o sprayade in under morgonrockarna som vi fick låna, jättebökigt)
Vanja säger:
och sen fick vi byta om till våra vanliga kläder igen i det JÄTTETRÅNGA avlånga omklädningsrummet
Hemliga vännen säger:
haahaha
Vanja säger:
och som en liten souvenir fick vi varsin SKRUBBORSTE, typ en sån som man ligger och skurar golvet med!!!
Vanja säger:
helt sjukt
Vanja säger:
verkligen low budget!
Hemliga vännen säger:
att ni kunde hålla ut o va kvar!
Vanja säger:
ja men jag hade VÄLDIGT svårt att hålla mig för skratt
Hemliga vännen säger:
gu´så komiskt
Vanja säger:
funderar på att blogga om det… men jag vet inte…
När jag var påväg hem med tunnelbanan i lördags kväll gjorde några partypinglor mig sällskap i samma vagn. De hade klätt upp sig, var sminkade, luktade fördrink och var verkligen festfina. Jag satt och tjyvlyssnade på vad de pratade om och sneglade på hur de hade sminkat sig, kanske kunde jag också ha håret sådär… lite snyggt uppsatt. Plötsligt rättar tjejen mitt emot mig till sitt läppstift, munnen knips ihop till ett tyst M.
Och då. Det är då jag upptäcker vilka enorma näsborrar hon har.
Sune 103 år, vill testa ett lönsamt erbjudande.
Här kommer en liten favoritbild som jag gjorde åt Juseks facktidning för ett par år sedan. Den håller väl än?
Igår hade vi filmkväll. Det är det bästa jag vet. Men när filmen började med att huvudkaraktären (kärleksfullt?) försökte trycka dit hålögda dockhuvuden på stackars brevduvor så kändes det som att jag hade valt fel film.
(Hur kunde jag över huvud taget tycka att filmen verkade intressant? Såhär med facit i hand menar jag)
(Visst är jag analytisk. Men ändå)
Sandra tycker att jag ska vara med i en bloggstafett där man kan vinna en massa pengar i slutänden. Det hela känns inte allt för komplicerat och jag är gärna med.
Så. Vad skulle jag göra om jag vann 100.000 kr i månaden i 25 år?
Först tror jag att jag skulle titta lite på pengarna. Lägga upp dom på hög och se hur högt det blir. Hundratusen spänn en gång i månaden i tjyfem år blir nog rätt så högt.
Sen skulle jag nog bjuda in några grannar, kanske fler än jag egentligen känner. Och så kunde vi titta på stapeln allihop (för en sån pengastapel ser man ju inte varje dag menar jag. Och om jag nu skulle råka ha en sån stapel hemma så vill jag ju givetvis dela med mig av den). Sen skulle alla få ta med sig några sedlar hem.
Det som blev över skulle jag använda till att täta min madrass med, så att jag kan norpa lite fyllning då och då när det behövs. Då skulle jag kunna ägna mig helhjärtat åt det jag tycker är roligast i livet - att rita fula gubbar.
Sen.
Sen skulle jag faktiskt vilja åka till Flen. Där har jag nämligen aldrig varit.
Jag skickar vidare den här möjligheten till Ilona så att hon inte ska behöva kämpa mer för att få ett jobb och som nyss åt upp sista paketet nudlar!
Uppdatering!
Ilona passade denna gång, så jag vill ge en lott till denna där istället. May the Force be with us!
Uppdatering 2!
Jag fick min lott idag. Klappade lite försiktigt på den, höll upp den emot ljuset för att kanske kanske se… innan jag slutligen skrapade tills armen domnade bort. Tyvärr ingen vinst denna gång men jag hoppas att någon annan bloggare vinner!
Här är en av två figurer som jag håller på med just nu. Visst är han läskig? Han kan snart röra på sig också. Då blir det ännu läskigare.
Kolla in den här bilden på familjen krona/klave. Hur kommer det sig att lillprinsen ser ut som en vampyr? Och varför är kungens huvud inringat? Hur tänkte fotografen här?
Såhär ser jag ut när jag njuter av en klunk Guinness.
VEM bytte ut min armbågskräm mot TVÅL?!
Det ska vara som det ALLTID har varit, allting ska stå som det JÄMT har gjort! Och jag som har så BRÅTTOM!
Jag håller på och ritar en tågkupé som ska få rörliga delar. Men hur sjutton ser en tågkupé ut egentligen? Jag gjorde lite research på nätet och det var då det hände. Det var då “I tågkupé med Alf och Monica” dök upp.
Se.
Se bara.
Här får man tag i ett luftgevär och skjuter av 5 skott - alla i måltavlan. Ett väl inzoomat utsnitt visar att ett av skotten befann sig farligt nära bullseye. Jag är en naturbegåvning.
Se.
Se bara.
Tomas Zackarias Westberg har tagit den här bilden som han generöst visar på sin blogg tillsammans med en underbar liten bildtext.
Ren inspiration. Tack!
Idag fick jag kontakt med en gammal kompis via fenomenet Facebook. Han berättade att han pausar med en kaffe latte och en kanelbulle varje dag klockan 13.
Då slog det mig att ja, så vill jag också göra. Å vad trevligt det ska bli.
Jag gick igenom en gammal hårddisk och hittade några teckningar som jag gjorde för en sisådär 13-14 år sen. Det känns väldigt avlägset. Ta t.ex den här bilden nedan. Den är ritad i paint. Underbar, eller hur? Den föreställer givetvis mig själv i egen halvhög person, ritad under en av alla mina förkyldningsperioder. Jag är alltid så himla vacker då.
Och sen har vi den här. Tagen direkt ur verkligheten. Jag skulle följa med som smakråd när en kollega på mitt dåvarande jobb skulle köpa kläder. Men det blev inte riktigt som han hade tänkt sig av någon anledning.
(Texten syns lite dåligt men det står: “Näe, usch vad trångt skjortan sitter. Och brallerna är ju för korta, skum färg också. Jag ser ju inte klok ut. - Skitsnyggt.”)
Och här är en scannad bild från ett av mina allra första tidningsjobb! Det är tidningen Nordvästra Sjukvårdsområdet, där jag illustrerade artiklar om allehanda bra-att-tänka-på-grejer. Den här bilden kommer jag ihåg att jag massproducerade till halva avdelningen och gav bort i julklapp. “Bajsa i frid” tror jag att jag kallade den. Tjusig va?
Här är en lite galen bild som jag fick i uppdrag att rita för ett år sen ungefär. Kunden bad mig ändra mitt manér något och ville bara använda färgerna svart, vit och röd. Tanken var att delar av fotografier också skulle användas på något sätt. Jag är inte helt nöjd med mitt fotomontage på den här bilden men gillar resultatet i övrigt. Det kändes kul att vrida lite på strecken och rita en aning annorlunda än vad jag är van vid.
Här är ytterligare en i samma serie. Visst känns den lite majsig?
Jag fick en LP-skiva till min samling här om dagen och inte vilken som helst heller. “SL 100″ från 1977 - en hyllning i musik och sång till hundraårsjubilerande SL från dess musikkår och körer. Underbart. Tusen tack.
Före:
Efter:
(Foto: Ann-catherin Sjöblom)
Den har spridit sig bra mycket snabbare än svininfluensan. Snart kommer ordet lönesamtal att få en helt ny innebörd. De första symptomen är att snålvattnet rinner till hos arbetsgivarna och att deras pupiller förvandlas till dollartrecken.
Johanna Rovira, tidningen Kollega 2009
Det är skillnad på svenskt och utländskt ledarskap. Medan man i USA läser Donald Trumps “Think big and kick ass in business and life” så läser man i Sverige Stefan Einhorns bok “Konsten att vara snäll”…
Illustration till artikeln “Svenskt ledarskap vinner i längden” av Jane Bergstedt i Unionens chefstidning Position.
Plötsligt sprang jag på en annonspelare som belyste ett humanistiskt budskap. Och så kom jag på att… javisstja! Den boken har ju jag illustrerat!
Jag lider av hårtristess och är sällan nöjd med min frisyr. När jag gick i sjätte klass såg mitt hår ut som svinto. Ju äldre jag blev desto rakare blev håret och under flera år hade jag en näst intill rakhårig period. Då låg allt platt platt platt. Sen blev det plötsligt krulligt igen, vilket var kul ett tag. Lite nytt liksom. Fast luggen stod rakt ut så den fick jag spara ut så den svallade med resten (så som jag såg det framför mig). Nu har håret börjat återgå till sitt ursprungliga svintotillstånd igen och jag vet inte riktigt om jag hänger med i svängarna.
När man befinner sig i ett sånt här trauma dras blickarna ofta till folk med ett till synes liknande problem. Hur gör andra personer med konstigt hår och vad har de för frisyrer? Och plötsligt blir vissa annonskampanjer mer intressanta än andra. Annonser om snygga hårfärger eller vitamintillskott som kommer att ge håret en kick så att det hörs ända till Mariannelund får lite extra uppmärksamhet.
Eller så kan blicken fastna på en annons från International Hairstudio. Det verkar spännande och jag känner genast att jag gärna skulle vilja ha några miljoner fler hårstrån att slänga med. Eller äh.
Fast är det inte lite märkligt att mannen i exemplet nedan inte bara är naken på efter-bilden utan även ger oss fingret?
Jag bläddrar vidare till vädret. Det ska tydligen regna imorrn också.
En del tror att gud bestämmer vad som har hänt och vad som ska hända. Ändå ber de honom om hjälp i sina böner.
Men om deras gud vet allt som kommer att hända så vet han ju redan vad han kommer att göra. Då kan han ju inte ändra sig. Varför ska man då be till gud?
(Dessutom ber de flesta kristna på söndagar. Den dag som deras gud har ledigt.)
(Fundering: Patrik Lindenfors, författare, forskare och livsnjutare)
Man kan spara lite morgontid genom att ladda kaffebryggaren i köket innan man går och lägger sig. Det gjorde jag här om kvällen innan jag kröp ner och släckte lampan. Då hör jag plötsligt hur kaffet blir klart där ute i mörkret.
Vad trött jag blir på att kroppen minns hur den brukar göra.
Även om mina bilder inte lyckas trassla sig in här så kan en eller annan läskig spindel göra det verkar det som. Dessa kan dessutom dansa! Sånt här är bra för inspirationen… (glöm inte att höja volymen)
Det här med teknik är inte bara spännande och effektiviserande, det kan även skapa en kabelhärva på baksidan. Egentligen ville jag ha en trasslig illustration här men den gick tyvärr inte att få på plats idag. Så medan jag trixar med framtidskompatibla och utåtriktade uppdateringar som gör att det går att lägga in bilder i bloggen igen så passar jag på att återställa min karusellhjärna samtidigt. Får jag be om största möjliga tysssssssssssssssssssssssssssssssssssssstnad…
Nu på lördag kl 8.15 och på söndag kl 8.30 är jag med som gästprogramledare i LattjoLajban på TV4! Kolla även in Lattjobloggen.
Jag är vansinnigt ivrig på hur detta kommer att sluta… Det här får du bara inte missa!
… innan jag gör nånting annat så måste jag testa det här.
(ja jag är rastlös just nu)
Jag tyckte också att det här var lite klurigt. Tills Oskar kom med sin pedagogiska förklaring. Tack Oskar!
Tradera: Så Funkar Det! from tv0.se on Vimeo.
Det går inte att baka en sockerkaka utan att slicka rent skålen efteråt. Med samma gränslösa inlevelse råkade jag med en ren reflexrörelse slicka i mig sköljmedlet från fingret.
Således är det alltså ingen lämplig idé att först baka och sen tvätta.
Här ovan ser ni en helt vanlig kyl hos en helt vanlig medelsvensson. Just i detta kylskåp finns varor som messmör, ett par liter mjölk, nån slags spännande champagne och rester i byttor med lock.
Vad har folk egentligen hemma? I mitt nya spännande projekt behöver jag din hjälp med just det här. Därför efterfrågar jag nu bilden av din kyl, ihop med en kort beskrivning av det som inte syns i bild, speciellt slattar och rester (t.ex de där mysiga matlådorna längst in, vad är det egentligen i dessa?) Alla bidrag belönas med en hemlig present. Självklart är och förblir du och din kyl anonyma.
Tack på förhand.
Han ger mig dessutom en massa inspiration att fylla bloggen med, efter en liten idésvacka. För ett tag sedan berättade han en sak som jag skrattade åt i två dagar. Egentligen var det nog inte roligt alls, mest irriterande. Men det är väl därför det är så kul antar jag.
Pappa, låt oss kalla honom för Benny hade köpt en ny overall att ha på sig utomhus i rusk och kyla. Den var så fin så fin och hade kostat en slant, men det kan man ju kosta på sig tyckte Benny.
Bennys dator hade gått sönder och nu skulle han åka över med den trasiga datorn till svärsonen som hade lovat att kika på eländet. Men först ville Benny ta ett foto av hur kabelhärvan på baksidan såg ut så att han skulle komma ihåg det till nästa gång. Han gick nära nära för att få en bra vinkel med digitalkameran.
POFF
Döm om hans förvåning när även digitalkameran var trasig. Ingen bild den här gången och datorn packades ihop utan bildbevis. Jävla kamerajävel! Benny kände sig lite småirriterad och bestämde sig för att gå ut och klyva lite ved istället. Det var småkyligt ute så nu passade den nya overallen utmärkt. Ute i boden stod vedtraven och väntade. Skönt att det iallfall fanns hjälpmedel att tillgå, tänkte Benny och skulle starta vedklyven.
POFF
Döm om hans förvåning när även vedklyven var trasig. Jävla vedklyvsjävel! Benny gjorde ett nytt försök men förjäves. Klyven vägrade starta. Eländes elände. Benny var på vippen att ge upp, vad var vitsen med att ens försöka när allt ändå gick åt skogen idag? Han bestämde sig för att trava in igen och körde ner händerna i overallfickorna.
POFF
Döm om hans förvåning när han upptäckte att den ena fickan var felsydd! Den gick inte framåt som den andra, utan bakåt och uppåt. Benny slet av sig den dumma overallen och bestämde sig för att åka tillbaka med den på en gång!
Väl i affären sa expediten att overallen inte fick bytas eftersom Benny inte hade kvar kvittot. Men va fan, du SER väl att det är samma som hänger där borta? grymtar Benny och gestikulerar mot ett gäng likadana overaller. Nej, det spelar ingen roll. Kvitto krävs.
Jävla kvittojävel. Benny åker hem och tänker försöka förlika sig med att ingenting fungerar idag.
Några dagar senare får han rådet av en jobbarkompis att köpa en ny overall på samma ställe, ta det nya kvittot, lämna in den gamla felsydda overallen och få pengarna tillbaka för kvittot för den nya. Genialt! Ingen skada skedd, alla är nöjda och glada i slutet.
Så Benny gör precis så, köper en ny och… men va fan, det är ju extrapris på overallen nu. Men. Då stämmer det ju inte i slutänden tänker Benny och protesterar med en växande kö bakom, hur kan det vara extrapris? Den ska ju kosta 899. Nähä, ja tack så mycket då.
Benny åker hem till den felsydda 899-kronors-overallen-utan-kvitto igen. Med sig har han en ny rättsydd 450-kronors-overall-med-kvitto. Ingenting blir som han har tänkt. Som tur var gick det alldeles utmärkt att lämna in den felsydda och få tillbaka hälften av vad den hade kostat och det var ju en liten tröst i alla fall.
Epilog – Idag mår Benny bra med sin nya overall och han fortsätter att hamna i prekära situationer lite då och då (nu senast då han råkade ramla ner från staplade backar bakom huset och fick en spricka i revbenet men det är en annan historia).
Svenskt Näringslivs Institut För Fiffigheter, SNIFF, presenterar flera nya idéer för att effektivisera våra arbetsplatser. Särskilt viktigt nu i varseltider, då den arbetskraft som får vara kvar av pur tacksamhet förväntas utföra sina sparkade kollegors arbetsuppgifter för att arbetsgivare ska kunna kamma hem vinster och plocka ut bonusar.
Snabblunch som gör lunchrasten överflödig. Finns även som stolpiller.
Johanna Rovira, Kollega
Citat från en av två recensioner från BTj:
Lindenfors, Patrik
Gud finns nog inte
Häftepos 09104704
Lektör: Anne-Marie Karlsson:
“… Boken är mycket lämplig att sätta i händerna på unga människor med religionsfilosofiska funderingar. Förlaget Fri tanke arbetar i upplysningstraditionens anda och strävar efter att få människor att använda sitt förnuft. Illustrationerna av skämtteckningskaraktär lättar upp allvaret och är ibland lite respektlöst roliga. En intressant och konsekvent bok som tar sina läsare på allvar och påpekar att var och en måste ta ansvar för sitt liv. Vad jag vet finns inget liknande skrivet för ungdomar tidigare.”
Lördag 24/1 och söndag 25/1
Jag halkade på en isfläck när jag gick ut till taxin men det gjorde inte så mycket eftersom den så småningom tog oss till Arlanda, för vidare avfärd mot Phuket i varma sköna Thailand. Och efter 10, snudd på 11 timmar uppe i luften med en barnfamilj i varje väderstreck var vi äntligen framme!
Vi klev ut och in igen. För det var som att gå in i en vägg, så varmt var det. Men vad gjorde väl det, om man som jag hade halkat på en isfläck bara ett halvt dygn tidigare. Jag hade en konstig kladdig klump i grenen på mina långbyxor som var en smält gelégodis som jag hade suttit på hela vägen.
Efter ytterligare 2 timmar med buss och slutligen även någon sorts båt, anlände vi till världens ballaste hotell och fick snygga men opraktiska armband av orkidé i välkomstpresent.
På kvällen ordnades det grillbuffé i hotellets restaurang av havets läckerheter, grönsaker och frukt i mängder och små underfundiga pannkakor. Till det fick vi lyssna på ett litet märkligt band som hade specialiserat sig på congas och xylofon. Ett gäng dansande thailändskor gjorde sitt allra yttersta för att underhålla och vi yrvakna svenskar (efter 24 timmars vaken tid) applåderade väluppfostrat och svenskt. Det var trevligt.
Måndag 26/1
Idag panikhandlade vi i stan Khao Lak. Badtofflor och tunnare kläder behövdes. Och så blev det ett par skräddarsydda saker också när vi ändå höll på. Vi som precis lärt oss pruta tackade och bugade för priser som vi senare fick veta var rena rama rånet (bortsett från att det är billigt jämfört mot hemma i Sverige). På kvällen testade vi hotellets nyfångade hummer. Imorrn ska vi hyra moppe och utforska de andra delarna av denna jättemysiga ö. Kanske hittar vi något annat matställe då.
På kvällen höll jag på att trampa på en sån där konstig krabba (eller spindel eller vad det är för nåt, som bor i en snäcka) så den fick sig en åktur på det bonade golvet. Det kom ut några ben men jag vågade inte stanna och titta efter. Jag var redan långt borta.
Tisdag 27/1
Det blidde ingen moppeåkning idag. Vi låg vid poolen hela dagen istället och lapade sol. Vid lunchtid beställde vi in nudlar tillagade på thailändskt vis, riktigt gott! Och en sallad med världens starkaste chilisås. Jag fick självklart sås i ögat. Det sved.
Lite senare gled vi ner till hamnområdet och blev varse om flera små affärer och ett gäng urmajsiga restauranger knappt en bråkdel så dyra som på vårt flådiga hotell. Så kvällens matintag gjordes på ett ställe nere i hamnen. Det tog en stund att reflektera över den 7-åriga servitrisen som frågade vad vi vill dricka till maten (med Mimmi-Pigg-röst) men när den värsta förbryllningen hade lagt sig kändes allt på det hela riktigt bra. Maten var god och gjorde nästan ingen åverkan alls på plånboken. Efteråt intogs glass nere vid vattnet och kaffet serverades av en s.k ”Boytoy” som var mycket snyggare än jag. På hemvägen höll jag på att trampa på en groda. Trodde jag. Men som tur var så var det ett löv (som jag inte trampade på).
Onsdag 28/1
Idag tog vi oss direkt efter frukosten över vattnet från vår ö med liten båt och taxi till Khao Lak igen. Först in på skrädderiet för att kontrollmäta våra uppsydda kläder. De passade. Phu.
Sen vidare till en av stadens alla optiker, där en mer känd logo valdes framför ”Optik coptik” eller andra till synes mystiska varianter. Det är säkert inget fel på dessa men jag är svensk och skeptisk. Väl inne i den AC-kylda butiken gjordes en synundersökning (gratis) och efter det provade jag 4000 olika bågar varav en fick duga. Jag tycker nämligen inte att jag passar i glasögon. Men mina nuvarande är så tråkigt ”glasögoniga” så när det ändå var halva priset så ja, varför inte. Vi får väl se om jag skriker högt av glädje eller förtvivlan när brillorna ska hämtas ut om en vecka.
Lunchen åt vi på ett väldans mysigt ställe, det blev kycklingsoppa idag. Gott gott. Och så öl förstås, Singha är en alldeles ypperlig törstsläckare när det är över 30 grader. Såg för övrigt en galen joggare på vägen, undra vad han tänkte med den morgonen när han bestämde sig för att gå ut och springa. Eller om han kanske rymde från någon.
Kvällsmiddan på hotellets uterestaurang idag. Vi var de enda gästerna så fick den för kvällen arrangerade musiken helt för oss själva.
Torsdag 29/1
Mopperejs! Idag hyrde vi moppar, tog med oss badgrjejer och for iväg upp till den norra delen av ön. Eftersom vi försov oss och missade hotellfrukosten så intogs den på restaurangen vid universums slut när vi kom fram. Jag har aldrig ätit ris och kyckling i ananas förut men det såg fint ut och personalen behandlade oss som kungligheter. Det kändes lite konstigt när mannen hyschade åt sin 6-åriga dotter att hon gjorde fel när hon ivrigt ville ta vår beställning. Men hon var söt och de fick dricks. Jag antar att vi tyvärr bidrar till barnarbetet, men det är svårt att låta bli. Sen blev det solstolar på en vidunderlig strand som bjöd på blåa maneter (som såg ut som små högtalare) när tidvattnet drog sig tillbaka. Vi for fram och tillbaka och fotade, filmade, pekade och bar oss åt. Efter ett par timmar och lite samtal med ett par av hotellets andra svenska gäster som hade hittat hit åkte vi hem igen. Det var helt ok med vänstertrafik. Fast det kanske berodde på att det bara var vi på vägen (bortsett från några eländiga kor). När vi kom hem blev vi inbjudna till kvällens BBQ-afton på hotellet som vi glatt tackade ja till. Det blev en mysig helkväll med thaiboxning, svärdshow och thailänsk musik.
Fredag 30/1
06.30 blev vi upphämtade på andra sidan vattnet från vår ö för att åka vidare mot dagens snorkling på Similanöarna. Jag har aldrig snorklat förut (bara försökt men fick saltvatten i ögonen, högg mig i knäet och blev åksjuk av glasbottenbåten så jag har inte vågat prova sedan dess) så det var en skräckblandad förväntan. Efter drygt en timme med speedboat var vi framme och fick instruktioner för att kunna plumsa i. Vattnet VAR turkost! Och efter många om och men, vågade även jag doppa huvudet under vattenytan och andas i rör. Undervattensvärlden är enorm och det går inte att låta bli att förundras. Fiskarna samlades kring oss som glada sällskapshundar, papegojfisk, muränor, clownfisk och andra märkliga figurer som granskade oss från topp till tå med stora pliriga glosögon. Efter några stopp fick vi följa med guiden över till andra sidan av ön som vi befann oss på. Barfota aj-ade vi oss fram på den knotiga stigen och till sist kom vi fram. Där fanns ett litet krypin med tält för de som ville övernatta och lite souvenirbutiker. Ovanför tälten hängde flygande hundar som såg ut som svarta soppåsar.Vi gick tillbaka och jag slumrade lite på stranden. Om jag kisade lite såg den vita sanden ut som humus.
Efter en heldag i solen med avbrott för thailändsk buffé under regnskogsträd (som det säkert kan hissas ner giftspindlar ifrån) kände vi oss rätt så varma när vi kom insläntrandes till hotellet lagom till dusch och middag vid hotellets restaurang nere vid vattnet.
Lördag 31/1
Idag var det dags för min favorit – ELEFANTSAFARIIIIIIIIIIHHH!! 08.45 for vi iväg med vår (skolskjuts tänkte jag skriva men jag menar) guide mot Khao Sok. Där väntade ett gäng elefanter med plats för två upptill. 1½ timme senare var jag frälst. Det skumpade – ja. Det var lite läskigt – ja. Det var obekvämt – ja. Men VILKA DJUR! Jag fick dessutom den stora äran att sitta och värma fötterna bakom de gigantiska öronen. Om jag böjde mig lite framåt kunde jag se ett par buskiga ögonfransrader och hur elefanten försiktigt satte ena jättefoten framför den andra och balanserade på smala stigar och i vatten.
Efteråt väntade 1½ timme kanotfärd genom den fantastiska naturen. Vi såg inte så överdrivet många djur även om de som paddlade oss stannade entusiastiskt för minsta lilla giftspindel eller dödlig orm. Psst.
Söndag 1/2
Slappardag vid poolen hela dagen och thaimassage på hotellet 1 timme på hotellets spa på eftermiddagen. Skönt! På kvällen gick vi ner till vår lilla mysrestaurang med nyvunna vännerna Marie och Ricke och norska Jan och Merete och åt middag och drack paraplydrinkar. Här inhandlades också ett par s.k ”fiskarbyxor” i knytmodell. Hela notan inkl.byxor gick på 350 spänn. Jag kan lära mig att leva med det.
Måndag 2/2
Idag var det huggsexa bland solstolarna vid poolen så när vi gled ner vid 10.30 var det knökfullt. Men det gjorde inte så mycket, vi hade ändå bestämt oss för att ta det lite lugnt med solandet idag så vi gled ner på baksidan av hotellet och hittade sandstranden och en härlig skugga, perfekt för bokläsning och lyssna på vågbrus, titta på folk, tänka på ingenting och ha en fisa-i-smyg-dag.
Tisdag 3/2
Upp tidigt som gatan och iväg 7.30 på shoppingtur i storstan Phuket! Vi gjorde tre stopp, första på juvelerarfabriken Gem och kikade på juveler. Vi blev punktmarkerade av en säljare som försökte få oss att köpa allt ifrån diamantringar till tantiga pärlhalsband. Jag är verkligen fel person att sälja juveler till. Jag har ju inte ens en klocka. Men efter mycket om och men fick oss att köpa ett pärlhalsband av äkta konstodlade pärlor till svärmor. Och doftljus. Till syvende och sist kändes det faktiskt riktigt bra.
Stopp nr två blev på cashewnötsbutik. Visste du att varje nöt knäcks för hand och att det tar ETT ÅR för cashewnötsblomman att producera EN nöt? Snacka om hantverk! Fr.o.m nu ska jag äta dessa nötter under andaktig tystnad.
Tredje och sista stoppet gjordes i självaste shoppingcentrumet och vi släpptes lösa i centret. Ca 18.000 bath senare (ca 3600 kr) åkte vi hem och kände oss fyndiga med alla våra nyinköpta ägodelar.
Onsdag 4/2
Vi gick ner till stranden och la oss på varsin solstol ett par timmar, jag läste ut min bok och det blev lite slummer. Sen for vi iväg till en marknad som vi hade blivit rekommenderade att besöka. I 40 graders värme gled vi runt och svetten rann ner till fotknölarna. Långa rader med allt från halsband och skor till nygrillade kycklingvingar och jättekonstiga korvar. Här fick jag även smaka på min allra första bananpannkaka och det var gott.
På kvällen åt vi hos Ou:s och idag fick vi lära oss laga riktig thailändsk Tom Kah Gai. Smaskens!
Torsdag 5/2
Idag tog vi det lugnt på hotellrummet med AC och film och roomservice. Gick ner en sväng till Princess Spa och fick en ansiktsbehandling och flöt iväg ett par timmar. Sen smög jag runt i området med kameran och försökte fånga de bästa vinklarna av hotellet och hinna fota solnedgången som alltid går så himla fort. Slurp säger det bara och så är solen borta.
Fredag 6/2
Det blev mopperejs idag upp till norra delen igen, sol och bad på stranden och lunch på lilla restaurangen. Vi passade på att filma oss själva när vi susade runt på mopparna, kanske blir det en moppefilm så småningom.
När vi kom hem efter kvällens middag var jag sugen på något sött. Jag snöt åt mig en av hotellets söta yoghurtar från frukostbuffén och såg fram emot de exotiska fruktsmakerna men blev besviken eftersom den visade sig innehålla majs och kidneybönor.
Lördag 7/2
Sista dagen vid poolen. Eftersom rykten gick om att solstolarna paxades av galna tyskar som kommit till hotellet under de senaste dagarna så gick vi upp tidigt och gick ner för att hålla 2 stolar. Man vill ju inte bli utan.
En lugn dag i poolen och sen lyxlyxlyx med massage. Sen packa packa packa och på kvällen blev det avskedsmiddag nere på stamstället.
Söndag 8/2
Upp kl 7 och åt frukost. Lite packning kvar och sen iväg till bussen och flygplatsen i Phuket. Alla som jobbar på hotellet har blivit som våra vänner, det kändes tråkigt att åka hem. Vi tog ett sista foto på flygbussen och såg att vi hade fått med några fler på bild.
Måndag 9/2
Min bak är fortfarande bortdomnad efter den långa flygresan.
Tisdag 10/2
Min bak är fortfarande bortdomnad.
Bonusbild 1 - äggstaplarbil framför oss.
Bonusbild 2 - märkligt linne som gick att köpa på marknaden.
Pluttepluttegluttpusskisse, pusseliiiiiipussssss…
Då sträcker han ut tungan och plockar ut min lins.
Tack för att jag blev påmind om vad jag egentligen vill göra i arbetslivet!
Idag skulle det bli fiskbullar till middag. Jag älskar fiskbullar, speciellt i dillsås. Det enda tråkiga är att burken innehåller alldeles för lite sås! Och inte blir det bättre av att spä ut med mjölk i tron om att det ska bli lika gott. Ja, jo, det blir mer. Men det smakar mindre. Och öser man i mer dill så blir det ändå inte samma sak. Ett dilemma… Så idag gick jag in i det här projektet väl medveten om problemet – antingen en sjuhelsikes god sås, fast mindre. Eller lite mindre sjuhelsikes god sås, men mer.
Plötsligt gled kylskåpsdörren upp! Ett mirakel! Där inne fanns en oöppnad ask ishavsröra med kräftstjärtar. Eftersom jag är lite wild and crazy av mig så öste jag i en slev i min fiskbullekastrull. Skulle det bli någon skillnad? Jag smakade.
Jag smakade igen.
Detta var ju en smaksensation! Herre jisses amalia så gott det blev! Och jag la märke till en liten bonusdetalj – såsen blev alldeles skarp i konturerna! För det är ju lite sådär med sås på burk, den är alltid lite suddig i kanterna. Men nu – knivskarp!
Medan min nya goda fiskbullssås blir varm läser jag lite förstrött på locket till ishavsröran. Det är 38% mer kräftstjärtar står det (med stora bokstäver mitt på locket). Och hur mäts detta undrar jag? Vad är ”normal” mängd? (Förmodligen 38% mindre) Det är ju inte sådär överdrivet skitmycket kräftstjärtar i ändå, trots allt. Och om det bara hade varit 37% så hade det inte blivit nån affär alls kanske..
Jag sneglar ner på smalbetet och får syn på att jag har fått ett stort konstigt blåmärke där. Utanför är det jättemörkt och grannen i fönstret mittöver ser rakt in till mig. Träningsvärken från simningen känns mer på höger sida (konstigt för jag är ju högerhänt och borde ju vara starkare på den sidan… eller har mina muskler förtvinat helt?) och jag längtar till ett varmt land långt långt bort som ändå är lite inom räckhåll.
Ja sånt och mycket annat kan man stå och grubbla på i en urväxt gammal tröja medan fiskbullarna i dillsås blir tillagade en helt vanlig tisdag i januari.
“London Transport Benevolent Fund Home at Hythe, near Folkstone” från boken Boring Postcards.
Lägg märke till det begåvade utsnittet, den moderna hårtorken samt den inbjudande miljön!
Här är några av de 16 uttryckssymboler som tidningen Mål & Medel varvar till läsarnas glada, arga, förbryllade eller bara förbryllande brev på insändarsidan varje månad.
Idag gjorde jag något som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva.
Jag gled in bakom gardinen när jag blev upptäckt!
Själv brukar jag skratta gott när tanter och gamla farbröder blir påkomna i fönster. I deras fall är det kanske mer naturligt att stå bakom gardinen och smygtitta på folk. Men vad 17 ska jag skylla på?
Här om dagen såg jag honom igen:
och jag undrar i mitt stilla sinne varför jag inte kan vara sådär påhittig med min frisyr?
Idag skulle akvariet göras rent. Motvilligt tömdes det på nästan allt vatten, pumpen, stenar och halvmögliga växter. Fiskarna simmade runt som galna, de blev förmodligen yra av allt nytt syre.
När allt åter var på plats saknades det en fisk. Och inte vilken fisk som helst, utan den slemmigaste. Den som brukar sitta fastsugen på glaset bakom värmetermostaten eller insjunken i båtvraket. Men nu - borta. Hur 17 kan en fisk bara lösas upp i molekyler och försvinna? Efter mycket om och men fick vi ge upp sökandet efter vår mal. Den fanns ingenstans.
Och nu i efterhand känns det som att jag inte riktigt kan släppa det.
Julhälsning from Jens Bergqvist on Vimeo.
… går till den som kan förmå regeringen att inse att folk verkligen inte blir sjuka eller arbetslösa på pin kiv och att det därför är ofint att straffa dem genom att beröva dem möjligheten att betala räkningar och köpa mat.
Johanna Rovira Kollega nr 11 2008
Får jag presentera förkylningsvirusarna Eva, Åke, Kenneth och Glenn. Dom har flyttat in i min hjärna och planerar att öppna cirkus där inne. Det kan bli skoj.
Sedan en tid tillbaka har jag funderat på vilka häften som kan tänkas vara mest åtråvärda, näst efter Samlagshäftet då förstås. Här är mina egna förslag,
1. Vad 17 ska vi göra-häftet.
För dagar då hela livet känns som en testbild, regnet öser ner och alla praktiska regnställ ligger i tvätten.
2. Saker vi gjorde förr-häftet. (par)
Visst gjorde man roligare grejer precis i början av förhållandet? Varför slutade vi t.ex baka helt crazy en vardag kl 03.40? Här kommer en hel drös med upplivande förslag på spännande aktivieter.
3. Saker jag gjorde förr-häftet. (singel)
Demonstrationståg, festivaler och dörrknackning. Vad hände med dessa trevliga aktiviteter? Välj och vraka mellan nostalgitripparna.
4. Vad ska vi göra med grannen -häftet.
Nog är det väl så att grannen tvärs över ser lite stel och grå ut? Undra vad som skulle hända ifall du… (mer eller mindre läskiga alternativ)
5. Tråkiga häftet.
Ett häfte fullt av astråkiga grejer som du gärna vill att andra ska göra åt dig (lite som frikort kan man säga).
Men nu skulle jag behöva lite hjälp från dig! Vilket eller vilka häften saknar du i din presentbutik?
Det här är Jürgen, en liten herre i sina bästa år som försöker förverkliga sig själv på alla tänkbara vis. Än så länge finns Jürgen bara i fantasin men inom kort kommer en mer levande version!
Personligen är jag nog lite förälskad i Jürgen - Jürgen with two pricks.
För ett tag sedan bestämde jag mig för att sluta säga sådant som jag egentligen inte menar eller saker som förväntas av mig. Jag har t.ex slutat att hälsa till alla möjliga och omöjliga personer när jag pratar med någon gemensam bekant. Det kan låta hårt men jag vill verkligen inte åka snålskjuts på någon annans hälsning när jag lika gärna kan ringa upp själv och fråga hur personen mår. Och jag har slutat säga “vi måste ses snart!” och sen bara låta tiden gå utan att bestämma ett datum. Nu hör jag istället av mig när jag vill och kan ses. I grund och botten handlar det här om min egen inställning till att ta ansvar för vad jag säger och hur jag vill bli uppfattad och bemött. Om jag bara häver ur mig saker i förbifarten, hur ska jag då kunna förvänta mig att folk vet var de har mig och vad jag menar?
Jag byter också ut ord som har en negativ innebörd för mig. Alla måsten har blivit vad jag vill/behöver, mina problem har blivit mina utmaningar och för att få mer kontakt med det som rör mig själv så vill jag sluta använda ordet “man” och istället säga “jag” när jag pratar om mig själv. Det är svårt att ändra ett språkmönster men intressant hur mycket det har påverkat mig att ändra några väl valda ord.
Det här har fått mig att tänka annorlunda i många lägen. Genom att tänka mer positivt så kan jag påverka situationer på ett helt annat sätt. På vägen har det dykt upp små observationer gällande hur folk i min omgivning använder sitt språk. De flesta pratar helst i “man”-form och använder ofta utfyllnadsord för att döva tystnaden mellan två personer som kanske inte känner varann så bra. Tunnelbanan är (som vanligt) ett ypperligt ställe för den här typen av konversation. Där den ena säger “ja” på inandning och den andra verkar vara i sin egen pessimistiska värld. Intressant!
Går du i tvångsmässiga julklappstankar? Får jag isåfall fresta med ett trevligt samlagshäfte för dig och din partner? Häftet är 13 x 6,5 cm och innehåller 10 st kuponger med olika tips på mer eller mindre avancerade aktiviteter. Intresseanmälan kan du göra via det praktiska kontaktformuläret på min hemsida så löser vi resten sen. Plättlätt. Och billigt. Bara åttio spänn. Tjohooo!
I senaste numret av Kollega kan du på sidan 36, 37 och 38 få Unionens bästa råd om hur du klarar dig ekonomiskt som arbetslös. Artikeln löper över 14 månader och jag fick den stora äran att illustrera detta tunga ämne med en årstidspil (klicka på bilden för att se den större).
Av Nina Lekander i Expressen!
Jag läste om och om igen, tog en kaffe, gick och bajsade och sen läste jag igen. Fyfarao va kul! Här krävs en Dr.Buss!
Den här bilden tog jag på katterna när de hade varit hemma hos oss i några veckor. Mitt ritbord hade blivit favoritplats och här pågår någon sorts maktkamp. Precis såhär kan det ju kännas ibland, men vi är ju rätt så bra på att dölja vad vi egentligen känner.
Jag tycker om bilden.
Idag satt det ingen i spärren när jag skulle åka tunnelbana. Då får man gå förbi - v.g passera står det på skylten och jag passerade.
På tunnelbanan slog det mig att det brukar finnas kontrollanter i t-centralen, dit jag skulle. Vad dumt, tänkte jag. Mitt häfte var ju ostämplat eftersom spärrvakten inte var på plats när jag gled förbi.
Ju närmare jag kom, desto mer nervös blev jag. Fasen också. Tänk om jag blir kontrollerad. Jag kommer bergis inte att kunna säga som det är utan att börja stamma och låta jättekonstig. Då kommer det att verka som att jag ljuger. Det måste finnas ett annat sätt. Hur ska jag komma förbi utan att bli kontrollerad? Jag började fundera på ett par alternativa flyktvägar som inte skulle verka alltför misstänksamma:
1. Springa fort fort, jag är sen till ett möte, oj jag såg inte dig (jag ser inte dig), jag springer förbi ihop med en annan resenär (i en klump går vi igenom spärren)
2. Jag pratar väldigt upptaget i telefonen (möter ingens blick) och håller upp mitt häfte i hopp om att det ska se nystämplat ut
3. Jag vänder och får mitt häfte stämplat någon annanstans
Plötsligt kom jag ihåg hur jag hade gjort vid ett annat tillfälle när jag väcktes av en konduktör som frågade efter mitt färdbevis (som jag inte hade). Som från ingenstans börjar jag prata en helt främmande dialekt, jag kommer tydligen från landet, har ingen aning om hur det funkar att åka tunnelbana (va, måste man betala?) och jag hör mig själv säga:
“Jaog haorr ingen biljatt, det faonns ingan lucke naer jeaug gick fourbi, kan jaoug köype en biljatt aov dig?”
Och konduktörn säger att han kan stämpla mitt häfte. Men jag har inget häfte med mig. Då säger han att jag kan betala istället. Men jag har inga pengar. Eller jo, 14 kr men för det kommer man inte långt. Konduktörn som är av den vänliga (gamla) sorten låter mig åka för 14 kr och tycker nog att det är lite charmigt att jag är en resenär från landet. (Vi stockholmare måste ju hålla ihop och ge ett gott intryck!)
Men är det inte typiskt. Här kommer jag in till t-centralen, fullt övertygad om att jag skulle kunna lura vilken kontrollant som helst. Och så är det ingen kontroll idag.
Kortet är taget för länge sen. Det var en sån där varm sommar när det nästan inte regnade. Gräset var tätare och träden kändes jättelånga. Solstolarna lämnade ett rutmönster i rumpan och man klämde sig alltid när man skulle kliva upp. Jag hittade en mystisk bomb på bryggan och provade att äta papper.
En hel del har förändrats men mycket är sig ändå likt. Gissa vem som är jag?
Det här är familjen Paul Stenlund. Bilden är arrangerad och tagen av Filadelfias Bokhandel i Stockholm någon gång på 40-talet. Vilken härlig stämning. Barnen är glada, frun tillfreds och Paul själv ler nyrikt i bakgrunden. Kanske togs bilden en dag i början av juni.
Men tänk. Tänk om vi skulle ta och manipulera bilden något. Så annorlunda den skulle uppfattas.
I skrivande stund ligger Gud finns nog inte tvåa på Adlibris lista över bäst sålda böcker inom religion och trosföreställningar!!
Vad sägs om en kopp kaffe på det?
När man väntar på kommunala färdmedel görs det sällan i tyst miljö. Tvärtom. Det bullras och skramlas, visslar och viner, brölar och ekar. Mitt i allt oväsen kan det ibland dyka upp ljud som påminner om andra. Ljud som inte förväntas i det rådande sammanhanget och som alltså snabbt avfärdas eftersom det ju inte kan stämma att det t.ex kommer en häst klopprandes på perrongen (resväska på hjul som dras över skarvar i golvet/gatan).
I förrgår hörde jag ett sådant ljud. Jag avfärdade det nästan direkt utan att vända mig om. När ljudet närmade sig för att slutligen passera mig kunde jag bara konstatera att det inte alls var en tung väska med skramligt bjällerinnehåll som drogs på ojämt runda hjul. Det var en tamburin.
Tack vare regeringens regler om att arbetslösa måste ta vilket jobb som helst, var som helst, från första dagen, har du blivit anvisad ett jobb du är lite tveksam till. Här kan det vara på sin plats med ett handfast tips för dig som är kvinna (eller man) inför anställningsintervjun - avslöja att du är en kvinna i fertil ålder.
Ett av sex tips i oktobernumret av Unionens medlemstidning Kollega
Här nedan har jag ritat en kombination av två mycket kända profiler, gissa vilka?
Gud finns nog inte ligger i skrivande stund på 10:e plats på Internetbokhandeln! Det tackar vi för!
(uppdatering - listan förändras ständigt, men igår när jag tittade så var boken med, jag lovar…)
Det rätta svaret på frågan nedan är givetvis - jag själv. Men tack för komplimanger med förslagen om DiLeva, Hanna Zetterberg, modern häxa och självaste FASTAN! Mitt konstiga pris har gått iväg till er allihopa, så håll utkik efter en person med ranglig gångstil, han gick iväg igår och borde komma fram idag.
Fotot ovan är taget 1975. Redan då var papper ett roligt ting för sysselsättning. Och den där borden med de lustiga gubbarna och gunghästen bakom mig (som skärpan f.ö är fäst på) minns jag faktiskt, den var i sånt där styvt tuggvänligt tyg.
Ett konstigt pris går till den person som kan lista ut vem det är som har fastnat i maskinen på bilden.
Med förhoppningar om en innehållsrik och någorlunda trevlig helg!
Min bild gör tyvärr inte hennes experiment rättvisa, men det här kunde jag bara inte låta passera.
Den här bilden togs när den senaste cykelleveransen precis hade anlänt.
